Det bärbara personlarmet finns idag världen över. Trygghetstelefonerna är ofta en förutsättning för att äldre ska kunna bo kvar hemma när hälsan börjar svikta. Det hela började med "malmömodellen" 1980. Under 1970-talet ändrades det politiska synsättet på hur äldrevård skulle bedrivas i landet. De styrande gick ifrån etablerandet av institutioner till förmån för att vården skulle ske i det egna hemmet, så långt det senare var möjligt. Det här krävde att vårdtagaren kunde känna sig trygg och snabbt och enkelt få kontakt med sjukvården, när så behövdes.
I Malmö tillsattes en projekt- och utvecklingsgrupp för att lösa kommunikationsbehovet. Ledande i arbetet var Sven-Mårten Samuelsson, chef för Malmö Allmänna Sjukhus långvårdsklinik och Brita Wallengren, överläkare på samma klinik, bild från när det begav sig.
Personlarmet bestod av tre delar vilka presenterades så här 1980:
1. Larmfunktion att bära runt handleden, åtkomlig i alla situationer.
2. Tillsats för hemtelefonen. Direkt tvåvägs högtalande talkommunikation efter larm.
3. Den centrala anläggningen som tar emot larmen, men ej utför övervakning. Systemet lanserades utifrån att inga fasta installationer behövdes, lätt att flytta och att larmöverföringen skedde över det befintliga telenätet. Till en början placerades trygghetstelefoner ut hemma hos 60 personer med larmtelefonanknytning till två servicecentra i Malmö. Därefter spreds idé och produkt så att 1986 hade alla 49 kommuner i södra sjukvårdsregionen infört trygghetstelefoni och personburet larm. Projektet studerades fortlöpande och delegationer från utlandet besökte Skåne.
- De kom till och med från Japan för att se vad vi hittat på, säger den idag pensionerade klinikchefen Sven-Mårten Samuelsson. Bild: Anna-Mi Wendel Sven-Mårten Samuelsson fick flera tillfällen att berätta om "malmömodellen", bland annat på världskongressen i geriatrik i Hamburg 1981 och i New York 1985. Det Sven-Mårten Samuelsson kunde rapportera för kongressdeltagarna var att om trygghetstelefoner inte hade införts hade antalet servicelägenheter behövt fördubblas liksom det hade behövt tillkomma ett stort antal sjukhemsplatser inom sjukvårdsregionen. Forskningsrapporterna från 1980-1990-talet visade också att bara fem procent av larmanropen berodde på fall eller akut sjukdom. Resten var behov av hjälp med den egna personen vid typ sänggående, toalettbesök, måltider, etc. -Personerna skulle själva kunna välja tidpunkt för att få sina behov tillgodosedda, var det tänkt. Det visade sig också att 80% av larmanropen erfordrade hembesök och att största frekvensen av anrop var kvällstid, säger Sven-Mårten Samuelsson idag. Läs mer: Text: Anna-Mi Wendel Läs alla artiklarna om geriatrisk medicinhistoria i Malmö: Gruppboenden för personer med demenssjukdomar. |
